Magnus Carlson är en av de finaste människorna jag vet. Inte så att jag känner honom eller så, men jag har sett honom live ett gäng gånger och dansat till när han DJ:ar ännu fler gånger, och han verkar vara så jävla fin. Han tar tacksamt emot önskningar, lyssnar på folk som vill prata med honom och verkar bara vara så snäll och trevlig helt enkelt. En hyvens grabb. En gång när han spelat skivor på sin klubb, Bangers ‘n’ mash på Marie Laveau i Stockholm, hamnade jag bredvid honom vid pissoaren. Jag hade antagligen fått i mig ett glas för mycket eftersom jag tyckte att det var en bra idé att bjuda hem Magnus på efterfest hos mig i Solna. ”Jag har sprit. Du får sprit!” sa jag lockande. Istället för att be mig dra åt helvete (det hade jag antagligen förtjänat), eller i alla fall försöka bli av med mig på snabbast möjliga sätt så pratade Magnus på. Han tackade för inbjudan, sa att sprit minsann lät lockande, men att han behövde gå upp tidigt morgonen efter och därför inte kunde följa med på någon efterfest och han var nödgad att tacka nej till spriten. Sedan fortsatte vi samtala ett tag till, där inne på badrummet, trots att vakterna väntade otåligt på att vi skulle gå så att personalen kunde stänga stället. Magnus Carlson är fin, en riktig svärmorsdröm. Han är fin så att det värmer i hjärtat.
Ikväll spelade Magnus Carlson tillsammans med Martin Hederos från The Soundtrack of our lives och Ola Nyström som även spelar tillsammans med Magnus i Weeping Willows. De spelade på Båten i Karlstad. Övriga närvarande var kanske 30 personer, och då överdriver jag nog ändå något. Det var riktigt riktigt få närvarande. ”Jag vet inte om det är vi som är impopulära eller om det är hockeyn som är populär”, sa Magnus direkt när konserten började. Det var en intim konsert så att säga. Vid bordet bredvid mitt satt Martin Hederos föräldrar. De verkade stolta.
Magnus, Martin och Ola spelade covers och Weeping Willows-låtar. Två set om en timme var var det sagt. Det första setet klockade in på ungefär en timme, men när de sedan återvände efter pausen blev resten av kvällen en sån där kväll som bara fortsatte och fortsatte. Publiken ville inte gå hem, och bandet verkade inte vilja sluta. Folk skrek önskningar och bandet spelade. Det som till slut avgjorde tror jag var att Martins föräldrar först skruvade på sig och sedan började resa på sig, då verkade sonen förstå att det var dags att avrunda.
Men innan dess hade de alltså hunnit med mängder av låtar, och mängder av fantastiska covers. Egentligen skulle jag vilja rabbla upp dem alla, för alla förtjänas att nämnas. Men allra bäst var kanske Hank Williams-låten Ramblin’ man, Always on my mind, Champagne Supernova som de gjorde som en riktig soullåt, samt dubbletten Love will tear us apart och Bruce Springsteens I’m on fire som de snyggt vävde ihop. Att de är duktiga musiker råder det ju ingen tvekan om, men de är dessutom väldigt själfulla musiker, de lyckas gjuta liv i låtarna och göra dem till sina egna. Det är klyschigt, men nu stämmer det faktiskt. Och hela konserten känns väldigt nära på alla sätt och vis. Det var själ och nerv och intimitet.
Magnus Carlson, Ola Nyström och Martin Hederos på Båten var en spelning som förtjänade en månghövdad publik, men på något sätt är jag ändå tacksam att jag delade den med ett fåtal, det känns mer rätt på det sättet. Det känns mer intimt och nära. Som det var nu så var det som att ha Magnus, Martin och Ola hemma i lägenheten. Som att de bara spelade för mig i stort sett.
Och nej, Magnus, ni är inte impopulära. Det är bara det att folk är idioter och fattar inte vilken storartad afton de gick miste om. Ni är ju svinbra! Det var en väldigt fin konsertkväll!
