Battle at Kruger är ett klipp på Youtube som setts över 64 miljoner gånger. Klippet inleds med en svepning över naturen kring ett vattenhål. Vi får se lejonen som ligger för sig och bufflarna som går runt vattenhålet. Redan från början finns något hotfullt i hur lejonen spanar mot bufflarna. Jag tänker inte berätta mer om klippet, det är bland det mest fantastiska man kan se och jag tycker därför att du ska spendera några minuter på Battle at Kruger.
Anledningen till att jag skriver om Battle at Kruger är att Ruben Östlund har pratat om att klippet varit en inspirationskälla till hans senaste film Play. Play inleds med att vi får se en översikt av en galleria, vår tids urbana vattenhål. Kameran sveper sedan fram och tillbaka mellan ett gäng unga svarta killar och två något yngre vita pojkar. Grabbgänget iakttar de yngre pojkarna innan de till slut går fram till dem och ber att få se deras mobiltelefon.
Play bygger på verkliga händelser, då ett gäng unga pojkar använde det så kallade ”brorsantricket” för att råna andra barn. Brorsantricket är ett oerhört raffinerat sätt att utnyttja fördomar och spela ett avancerat socialt rollspel tillsammans med sina offer. Utan våld eller uttalade hot lyckades förövarna tvinga till sig mobiltelefoner.
Vad spelar det för roll vilken hudfärg pojkarna har? Jag har redan berättat att rånarna är svarta killar och att de yngre pojkarna, offren, är vita. Filmen handlar alltså om ett gäng svarta killar som rånar vita pojkar på deras mobiltelefoner, men varför är det så viktigt att påpeka hudfärgen? Play handlar om maktförhållanden och om maktlöshet. Och det spelar roll att förövarna är färgade förortskids och offren är vita medelklasskids. ”Vem är så dum att han tar fram telefonen om fem svarta pojkar kommer fram? Du får skylla dig själv!” säger en av rånarna i filmen till sitt offer (typ). I det sociala spelet finns ett underliggande hot som enbart bygger på fördomar som finns mot svarta unga män. Fördomar som rånarna (tragiskt nog) är väl medvetna om och som de effektfullt utnyttjar.
Play är en drabbande film. Det går inte att komma undan den, hur förberedd man än är. I biomörkret drabbas man av sina egna fördomar, och man måste även brottas med sin egen välvilja till killarna. Vem är det synd om?
Mot historien om telefonrånet klipps också scener från en tågresa – hela tiden filmad ur förstaklass-vagnens perspektiv – där handlingen kretsar kring en övergiven vagga som står i vägen. En vagga som ingen vill kännas vid men som ska få betydelse för handlingen så småningom. Men de scenerna påminner mig också om ur vilket perspektiv jag ser filmen. Jag är en vit medelklassman och ser därmed allting ur förstaklassens perspektiv, inget annat. Play problematiserar även den vita medelklassens perspektiv och välvilja.
I Play finns ingen ren ondska. Där finns inga tydliga onda människor. Vissa scener är varma och hoppfulla, andra är nattsvart tragiska.
På samma sätt som De ofrivilliga är Play filmad med i stort sett helt stillastående kamera. Varje scen är tydligt avgränsad och tagningarna är långa. Det gör att man får en väldigt dokumentär känsla, det är nästan som om man satt och tittade ut genom fönstret och såg detta hända. Och på samma sätt som i De ofrivilliga är dialogen så på pricken att den känns verklig och skådespelarna är magiskt bra. Barnskådespelarna är fantastiska, inte minst Kevin Vaz och Anas Abdirahman.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Play för att göra den rättvisa. Jag vet inte hur mycket jag vill berätta av handlingen. Men jag vet att jag inte slutat tänka på filmen sedan jag såg den. Jag vill dela upp oss i smågrupper och diskutera för att sedan återvända och prata i storgrupp om vad vi kommit fram till.
Med Play visar Ruben Östlund återigen att han är Sveriges mest intressanta regissör. Jag har svårt att se någon svaghet i Play, du måste se den helt enkelt.
En viktig del av Play är den kulturdebatt som filmen gett upphov till. Efter att du sett filmen rekommenderar jag dig att ta del av debatten. Här är några tips på bra artiklar om filmen.
