Det finns egentligen inte så mycket att säga om handlingen i ”Prometheus”. Ett gäng forskare åker på rymdexpedition på jakt efter livets ursprung efter att ha hittat lite grottmålningar av stjärnor(!?). Allt går åt helvete (så klart).
Mycket är sig likt från Alien-filmerna och storyn i ”Prometheus” håller. Det är snyggt, spännande med ett manus värdigt en prequel, men inte helt utan brister.
Några karaktärer gör obegripliga saker, inte bara efter skräckfilmsmallen: ”vad var det för otäckt ljud? låt oss kolla!” utan bara obegripliga. Charlie Holloway (Logan Marshall-Green), ihop med Noomi Rapace karaktär Elizabeth Shaw i filmen, börjar plötsligt tjura när rymdskeppet Prometheus nått sitt mål, besviken över vad de hittat. Problemet är bara att besättningen vid det här laget varit på planeten i några timmar, knappt hunnit utforska något, medan resan planerats i flera år. Reaktionen är tämligen överdriven.
Andra utvecklingar är lika obegripliga för att de inte tillför filmen något. Det är ett imponerande maskineri som Ridley Scott skapat kring sin film, där vi till exempel sett Guy Pearce i korta reklamsnuttar som en framstående vd för världens främsta teknikföretag. I filmen är han bara med i gubbsminkning och man frågar sig om han, i stället för en riktig gubbe, fått rollen just för de där reklamfilmerna som släppts vid sidan av filmen. Det är på något sätt imponerande, men likväl, fullkomligt obegripligt.
Bortsett från dessa och liknande, men kanske allt för avslöjande för att återge här, obegripligheter är ”Prometheus” väldigt underhållande. Därmed är det något trist att många av de frågetecken filmen väcker inte syftar till att egga intresset inför en eventuell uppföljare, utan bara uppstår på grund av obegripliga manusvändningar. Hade Ridley Scott ägnat sig mindre åt att konstruera världen runt sina karaktärer och mer åt själva handlingen så kunde ”Prometheus” mycket väl ha blivit ett mästerverk.
