Fredrik Wikingsson har HELT RÄTT i sin analys av Ricky Gervais möte med Jerry Seinfeld. Jag såg andra avsnittet av ”Comedians in cars getting coffee” när det kom och tänkte nästan precis samma sak som Fredrik Wikingsson. Det visste jag däremot inte då eftersom jag lyssnade på ”Rånare på tåg”-avsnittet av Filip & Fredrik först i dag.
MEN, vilken BESVIKELSE det var. Första avsnittet, med Larry David, gillade jag ju skarpt. Hur kunde detta avsnitt bli ett sådant FIASKO?
Enligt Fredrik beror det på att det bara handlar om skratten. Både Ricky Gervais och Jerry Seinfeld går helt efter skratten. Fredrik Wikingssons teori är att detta är seriens stora fel, att det som KUNDE blivit en serie med härliga, intressanta möten i stället blir förlamat av skrattjakten.
Själv tror jag det snarare beror på själva mötet mellan Ricky Gervais och Jerry Seinfeld. Det är ett ängsligt möte. SÄRSKILT i jämförelse med den avslappnade relationen mellan Jerry Seinfeld och Larry David i avsnitt ett. Det avsnittet tycker jag inte alls har samma problem. Jerry och Larry kan prata om vad som helst, om ingenting, precis som i ”Seinfeld”. De är inte ute efter skratten.
Ricky Gervais känner däremot ett BEHOV av att imponera på Jerry Seinfeld, och i viss mån hans publik. Jag tror alltså inte att felet beror på klippningen, vilket Fredrik Wikingsson är inne på, utan på själva ängsligheten mellan Jerry och Ricky. Men när jag tittar på extramaterialet till avsnittet visar det sig att Fredrik har rätt. Det ÄR, delvis, klippningen som är problemet. I klippningen har ETT skämt fått bli kvar i avsnittet. Det som går ut på hur livrädd Ricky Gervais är under bilfärden med Jerry Seinfeld i förarsätet. Det som hela programmet kommer att kretsa kring.
I hela avsnittet kan varken Jerry eller Ricky släppa detta jävla faktum som vi tittare tröttnar på direkt. Det framgår visserligen av extramaterialet att ängsligheten bor i de andra samtalsämnena också, att Ricky ständigt är ute efter att imponera med sin kvickhet. Att skrattjakten finns där med. Men det visar också ett bredare innehåll än vad som blivit kvar i avsnittet.
I avsnittet finns också ett väldigt talande ögonblick för denna ängslighet, när dödsstraffet kommer på tal, och Ricky förklarar att han tycker det är för deprimerande att prata om. Jerry frågar om han känner likadant för abort, och när han precis blottar någonting som skulle kunna bli ett meningsfullt samtalsämne, så skämtar han bort det lika snabbt. Det är som att det finns en tyst överenskommelse mellan de båda, att inte prata om så tunga ämnen.
PS. En lite konstig sak i Filip & Fredriks podcast är när Filip pratar om nya Werner Herzog-filmen ”Into the abyss”. Då hyllar han det faktum att filmen inte tar ställning utan låter åskådaren tänka själv. Han förklarar att DET är var konst handlar om. Sa han inte raka MOTSATSEN bara någon vecka tidigare när han klagade på Lars Noréns subtilitet och i stället slog ett slag för TYDLIGHET? DS.
