Några tankar om Järnladyn

Järnladyn

VARNING. Detta inlägg innehåller SPOILERS.

1. För den som hyser någon form av hat för Margaret Thatcher är det kanske egentligen ingen god idé att se “Järnladyn”. Om det är något Meryl Streep lyckas med så är det nämligen att mänskliggöra den tidigare premiärministern.

Det är visserligen en något överdriven gestaltning, men långt ifrån lika överdriven som Josh Brolins tolkning av George W Bush i Oliver Stones biografiska “Bush”. Men det är svårt att inte se en viss charm hos den annars så ocharmiga Thatcher.

2. Dessutom ställer sig inte filmen särskilt kritisk mot hennes politik. Ett talande exempel för detta är en tv-sekvens där nyhetsuppläsaren beskriver vad Thatchers anhängare tycker om henne, men när beskrivningen sedan övergår till att handla om vad hennes belackare anser, bryts sändningen plötsligt, som för att tysta just de rösterna.

2b. Men, tänker jag, kanske är detta i själva verket ytterligare ett sätt att förstärka intrycket av Thatchers egen ovilja att lyssna på just kritiska röster.

3. Sedan använder filmen ett något för överanvänt knep bland biografiska filmer. I samma ögonblick som en ung Thatcher deklarerar för sin blivande make att hon minsann aldrig kommer att bli en hemmafru, att hon minsann aldrig kommer att dö efter ha diskat hushållets tekoppar, i samma ögonblick vet jag hur filmens slutscen kommer att se ut.

Det är en så uppenbar plantering att det bara går att himla med ögonen. Och mycket riktigt. Det sista vi får se före filmens sluttexter är hur den då dementa Thatcher står vid diskhon och rengör en tekopp. En sådan finurlighet kan, om jag är i rätt sinnesstämning och om den är smakfullt presenterad, fungera alldeles utmärkt. Men det är också tröttsamt när vi gång på gång, i biopic efter biopic, matas med så enkla utvägar.

4. Fast som så många påpekat före mig, dessa detaljer är alla underordnade Streeps insats, som i vanlig ordning är alldeles klanderfri. Hon är, och förblir, en av världens bästa skådespelare. Mest älskvärt just här: löständerna och hennes sätt att uttala appreciate så brittiskt, appresiate.

Om Aron

Skriver på Metro.se. Spelar musik med Avtalet. Röstar inte för nåt, röstar emot.