Så märkligt för intellektet sövande men för sinnena stimulerande “Alcatraz” är. För någon som aldrig följde “Lost” måste jag erkänna att jag överraskas av hur noga jag nu följer JJ Abrams nya fängelseserie.
300 fångar som försvann från fängelseön under mystiska omständigheter 1963 börjar nu ploppa upp som svampar ur marken, utan att ha åldrats, lite varstans i San Francisco.
Jag vet att det är lättsmält skräp jag tittar på och ryggade som så många andra instinktivt tillbaka under första avsnittet. Det blir så lätt för mycket av det fåniga upplägget, den taffliga dialogen och den ansträngda handlingen. Samtidigt finns det något lockande i den simpla cliffhanger-dramaturgin. Jag läste aldrig några Dan Brown-böcker när han var på tapeten men jag misstänker att han arbetar på precis samma sätt.
Vi följer en fånges återkomst i varje avsnitt och får samtidigt små ledtrådar om det stora tidshopp-mysteriet. Dessa små smulor ska vara tillräckligt för att få oss att fortsätta titta nästa vecka och jag måste erkänna att det fungerar särdeles effektivt på mig.
Samtidigt rasar tittarsiffrorna, vilket kanske inte är helt oväntat med tanke på hur stor premiärhajpen var. Första avsnittet var verkligen en flopp i förhållande till förväntningarna. Men jag misstänker att publiken sviker av främst två anledningar:
1. Konceptets dumhet. Inte nog med att alla Lost-anhängare lurades när serieskaparna tog till det enklaste knepet i boken – de strandsatta karaktärerna i serien var i själva verket döda, i fallet “Alcatraz” vet vi tittare att vi kommer att bli besvikna. Det KAN nämligen inte finnas någon tillfredsställande förklaring till varför fångarna plötsligt kastats 50 år framåt i tiden.
2. Varje avsnitt har som fristående del väldigt lite att erbjuda. Varje fånge som sätts på fri fot i San Francisco har en unik profil (en bombman, en prickskytt, en kidnappare) och dessa historier är helt enkelt inte tillräckligt fängslande (hajar ni?).
Alltså, jag vet att jag bara lurar mig själv genom att titta på “Alcatraz” eftersom inget gott kan komma av det. Ändå fortsätter jag, varför? Jo, för att det fyller något basalt underhållningsbehov som närmast för tankarna till hur svårt det är att slita sig från sena sändningar av CSI. Det tappar rakt in i dumburksnerven och sätter fart på alla slötittarsynapser.
Jag vet att Sam Neill är usel här och det gör mig ledsen, han är ju bra egentligen (Kom igen, Jurassic Park någon? Det var väl ändå bra på riktigt? Inte? Nähä, i min bok var det guld åtminstone.) Men Robert Forster då, han skänker ju faktiskt lite tyngd till serien. Ändå är det så tydligt att det inte är resan som är målet i ”Alcatraz”, bara ett nödvändigt ont för att komma till upplösningen.
