En sibirisk vinter har gått vilse och lagt sin blötkalla kropp över Stockholms gator och Debasers uteservering på Karl Johans torg. Våren har inte fått en chans. Därför är det nästan tomt när vi anländer tidigt inför kvällens konsert. Kanske är det också därför dörrvakten kan passa på att be om vår legitimation och lite glatt konstatera “det där legget har vi nog kollat ett par gånger” till en i sällskapet. Det är så illa som vi flera gånger befarat, vi har blivit stamgäster på Debaser.
“I bring the pussy, you bring the dicks”
– Fun Stix Party
Those Darlins har rest ända från Nashville, Tennesse till detta snökaos och måste känna sig något bortkomna. Faktum är att en av de tre tjejerna i gruppen, Kelley Darlin, verkligen har kommit bort. I stället står en gänglig man i glasögon på höger scenkant, där hon borde stå, och spelar baspartierna som hon borde spela.
Ändå tycker jag mig se Kelley vandra omkring bland publiken då och då under kvällen, både före och efter konserten, men det kan förstås vara en hägring.
Bandet spelar en egen countrypunkkompott med influenser från artister som Carter Family och Jerry Lee Lewis, via Hasil Adkins och Jon Spencer. I den sistnämnde har Jessi Darlin hittat sin stirriga blick som hon med jämna mellanrum spänner i publiken.
“I got drunk and I ate a chicken / I ate a chicken I found in my kitchen”
– The whole damn thing
Konserten tar sin början i senaste skivans titelspår, Screws get loose, och efter det handlar den kommande timmen bara om ren, oförfalskad rock’n’roll. Men större delen av den bisarra mix av människor som utgör publiken fattar nog inte riktigt vad som hänt.
Av någon anledning frågar mig flera personer under kvällen om Those Darlins är stora eller kända. Jag svarar som det är, de har nog ingen jättepublik här i Sverige. Men själv har jag längtat efter att få se dem sedan jag hörde debuten för tre år sedan. Det är naturligtvis mycket bättre på scen än vad jag kunnat föreställa mig.
“I just wanna I just wanna be your brother / You just wanna be my boyfriend / I just wanna run and play in the dirt with you / You just wanna stick it in”
– Be your bro
Jessi och Nikki Darlin turas om att sjunga sina låtar om sexkalas, platonisk kärlek, annan kärlek och mat, och kryddar dem med gitarrsolon när det behövs. Det tjuter och skramlar men varken Jessi eller Nikki ser ut att bry sig särskilt mycket. Tyvärr är det en del av publiken som inte verkar göra det heller. Peter, som står bredvid mig, gör en fotoessä över den märkliga skaran människor som står längst fram. Jag hoppas han kan lägga upp bilderna här.
Och “längst fram” är egentligen en lögn, längst fram är det nämligen ett dike på de stadgade 1,5 meter som den distanserade Stockholmspubliken enats om. Men ganska snart fylls detta tomrum av berusade personer som sveps med av rockabillyrytmerna.
Mest besynnerligt blir det när en ung man med mobiltelefon i ena örat och ett finger i det andra, dansar sig längst fram i sina chinos – mitt i ett samtal som tycks vara helt orelaterat till konserten. Något oväntat är det också att se de två äldre herrarna i 70-årsåldern som ler sig genom hela konserten på första raden. Hade de inte sett så glada ut så hade jag misstagit dem för Waldorf och Statler i Mupparna.
Att Those Darlins är mindre intresserad av vad som händer är tur. Det innebär att de fortsätter spela låtar som Red light love och Fun stix party, ett extranummer som slutar med Nikki krälar mellan Jessis ben i ett evigt gitarrmangel. Och bara i och med det, så har Those Darlins väckt rocken till liv igen – välkommen tillbaka.
