Recension: Dark Shadows

Tim Burton har gjort en kitschig skräckflörtande film, fylld med gotisk estetik, Johnny Depp i huvudrollen och Helena Bonham Carter i en färgstark biroll.

Say what!?

Dark Shadows, som bygger på en tv-serie från 60-talet, börjar i ett mörkt gotiskt 1700-tal där familjen Collins bygger upp ett fiskeimperium och en hel stad kring industrin. Olycklig kärlek gör att den unge Barnabus Collins får en förbannelse över sig, han blir en vampyr dömd till att leva för alltid. Det är bakgrunden till storyn som sedan utspelar sig i ett 1970-tal sprängfyllt med tidstypiska referenser: leksaker, musik, affischer, böcker som citeras och samtalsämnen. 70-talet har även det gått genom det burtonska kitschfiltret, på gott och ont.

Vissa scener i Dark Shadows är riktigt roliga. Men nästan all humor grundar sig i ett skämt: kulturkrocken när en person plötsligt befinner sig i en annan tid än hens eget. I det här fallet är det vampyren från 1700-talet som möter 1970-talet och humor uppstår. Han pratar konstigt, förstår inte referenser, kallar Alice Cooper för tjej, och så vidare. I grund och botten samma skämt som i till exempel Visitörerna, Rätt upp i 90-talet! (fantastisk översättning) och Tillbaka till framtiden. Eller varför inte Crocodile Dundee där det inte behövs en tidsresa, men skämtet är ändå detsamma.

I grunden älskar jag Tim Burton. Topparna i hans filmografi är fruktansvärt höga och jag är svag för hans estetik. Men den gode Tim skulle må bra av att jobba med lite andra skådisar än de han alltid väljer. Han skulle behöva testa nya vägar. Man har sett den här filmen förut, och de har gjort den bättre tidigare. Jag är vid det här laget fruktansvärt trött på Johnny Depps paradroll. Burtons instruktioner måste gått till ungefär så här: ”Okej Johnny, du går in och så gör du det där som du gör va? Var sådär härligt tillbakahållet excentrisk. Tänk Michael Jackson, ja du vet! Så klart att du vet! Ha! Ja, gör din grej bara. Action!”

Bäst är inte det gamla Burton-gänget, istället glänser Eva Green i rollen som ond och kärlekslängtande häxa och den alltid fantastiska Chloë Grace Moretz som en trulig tonåring.

Dark Shadows saknar en story som håller för en hel film, själva historieberättandet känns nedprioriterat. Förhoppningsvis är Dark Shadows en mellanfilm i Tim Burtons filmskapande och inte en trend.  Jag hoppas på fler höga toppar.

Betyg: 2

(Eller som Aron skulle sagt: Smakar apelsin.)

Om Peter

Peter Östborg. Frilansjournalist och recensent. Västmanlänning som bor i Karlstad. Jobbar på Kontoret mediabyrå.