Hiss: Det är Refused på en festivalscen i Sverige.
Diss: Man hör knappt att det är Refused. Volymen!
Hiss: Dennis Lyxzén är en fantastisk scenperson.
Hiss: Hela bandet verkar så jävla glada. Man ser på dem att spelningen betyder en hel del för dem.
Diss: Tyvärr verkar det inte riktigt som att publiken brinner lika mycket som bandet. Kanske är det den låga ljudvolymen, men det tänder liksom inte till riktigt.
Hiss: Mellansnacket håller världsklass.
Jag testar att gå längre fram för att få bättre ljud och bättre stämning. Det blir lite bättre.
Hiss: New Noise. Nu jävlar händer det något i publiken också.
Hiss: När Dennis tar av sig skjortan går han från Howlin’ Pelle till Iggy Pop.
Hiss: ”..om ni ska spela, gör det så högt att alla decibelgränser sprängs” säger Dennis.
Diss: JA MEN GÖR DET DÅ! SPRÄNG DECIBELGRÄNSERNA!
Jag hade sinnessjukt höga förväntningar på den här konserten. Jag hade förväntat mig kaos. Tyvärr är jag besviken när jag går från spelningen. Jag vill inte vara besviken på Refused. Bandet har inte gjort en dålig spelning egentligen, men förutsättningarna gör att den aldrig lyfter till de där riktigt höga höjderna.
