Diss: Wow, en nördkurs på universitetet får inleda ditt Sommar. ”Som att stiga ner i ett perfekt tempererat bad”, beskriver du upplevelsen av att hamna där.
Hiss: Men PERFEKT att tonsätta med Breakfast Club-soundtracket. Ett gäng nördar som träffas i skolan. Jag förstår PRECIS.
Diss: Nördarnas revansch illustreras med en bild på Bill Gates. Vilken SUPERnörd!
Diss: ”2012 finns nördarna överallt”. Hemska tanke.
Diss: Vilket AS till bror som visar dig sista Star Wars-filmen FÖRST och bara FÖRSTÖR upplevelsen av att se dem i rätt ordning.
Diss: Att mobbarna DREV dig in i rollspelen.
Diss: Ånej, nu ska du prata om fantasy. Inte fantasy, snälla.
Diss: När du pratar om hur fantasy i själva verket är superrealism, ett sätt att utforska livets stora frågor, spetsar jag öronen, och tänker försiktigt: ”Jaha, hur då?”, lite förväntansfullt. Sedan avslutar du: ”Här är Gollums sång”.
Diss: När Sara, 32 pratar med Sara, 15. Hittills är det bara Jan Lööf som använt samma grepp i Sommar. Det var ett fiasko redan då.
Hiss/diss: Bechdeltestet. Nördarnas favorittest.
Hiss: Du är så himla lycklig och passionerad när du pratar om ert (ditt och Mats Strandbergs) skrivarbete.
Hiss: När du pratar om verklighetsflykt, som kanske i större utsträckning än något annat fångar vad nördighet handlar om.
Sigge Eklund resonerade utförligt i ett avsnitt av hans och Alex Schulmans podcast om varför nördar inte bör vara stolta. Alltså, det är inget fel på nördar, men att vara stolt över att vara insnöad på något, när andra anstränger sig för att INTE vara det, är också självupptaget. Det finns liksom något elitistiskt i nörderiet, något uteslutande gentemot andra.
Jag tänker mycket på det när jag lyssnar på ditt sommarprat. Sanningen ligger kanske någonstans mittemellan hans och din syn på saken, men han har en poäng i alla fall, väl värd att reflektera över nu när ”nörden” fått en sådan stor plats i samtiden.
