Igår såg jag till slut rymdnazistfilmen Iron Sky. Jag måste säga att jag är lite besviken.
Iron Sky har en minst sagt udda story. Filmen utspelar sig i framtiden, år 2018 för att vara mer exakt och handlar helt enkelt om nazister som i slutet av andra världskriget flydde till månens mörka sida. Där har de sedan dess byggt upp en koloni med målet att återvända till jorden och ta över världen. Självklart kan (och bör) man dra paralleler till hur det alltid finns risk att idéer och ideologier som man trodde tillhörde historien kan återkomma, ibland på de mest oväntade sätt.
Iron Sky är delvis finansierad genom crowd funding, alltså har entusiaster bidragit med pengar för att få se filmen förverkligas. En sådan finansiering bygger på att redan en kort sammanfattning av storyn gör att människor vill se filmen.
Och grundhistorien i Iron Sky är ju fullkomligt briljant för en science fiction-komedi, men det finns tyvärr inte så mycket mer. De första 30-45 minuterna är väldigt roliga, och väldigt bra. Men sen börjar filmen trampa vatten. Som så ofta är det svårt att bygga vidare på kulturkrockseffekten. Moderna amerikaner möter nazisternas märkliga månvärld, kul. Nazister som lever kvar i samma kultur som 1944 års Tyskland åker till New York för att köpa smartphones, kul. Men sen då? Svaret är tyvärr att sen blir det inte så mycket mer kul, inte mer än den snygga scenografin och kostymerna som är både effektfulla, snygga och skrämmande.
