Sommar i P1 - 2012

Sommar i P1

Som vissa av er säkert uppmärksammat har jag ägnat en ansenlig del av årets sommar åt att lyssna på det i vår folksjäl djupast rotade radioprogrammet, Sommar i P1. Det har, i sina bästa stunder, varit väldigt spännande, engagerande och lärorikt och samtidigt, i sina sämre stunder, ofantligt tröttsamt, fördummande och energislukande.

2012 skulle tveklöst kunna utnämnas till podcastens år och ett sådant år är det naturligtvis extra intressant att se hur väl Sveriges radios kanske folkligaste flaggskepp står sig. Så, utan vidare utläggning kommer jag nu att presentera –helhetsbetyget.

Betyg: 3

Tre. Det är betyget för Sommar i P1. Tre tutu-kjolar. Bra. Det är kanske lite i överkant. Men ändå. En trea.

Fördelen med en podcast är att du som lyssnare vet vad du får. Många poddare är nischade inom vissa ämnen och håller därför, för den intresserade, en genomgående högre klass. Du har ju redan bestämt att du vill lyssna, så att säga.

Men är inte även Sommar i P1 ett kulturellt smörgåsbord från vilket du själv kan välja de godbitar du helst lyssnar till, undrar du? Visst är det så, men i en helhetsbedömning måste jag ta hänsyn till både det OCH det utbud som finns att välja på, alltså det urval som SR har gjort.

Nackdelen med Sommar i P1 är att du som lyssnare (allt för ofta) vet vad du får. Mallen har varit densamma i en herrans massa år. Men den fungerar ju? Så varför ändra på ett vinnande koncept? Ja, jag vet inte precis vad SR borde göra annorlunda, men jag kan nog tycka att Sommar i P1 är som allra sämst, när det är som enklast att genomskåda konceptet. Det kan naturligtvis vara charmigt med sommarpratare som stakar sig, som slarvar eller kanske till och med låter nervösa. Men att programmet hela tiden strävar efter att hamna så nära den utstuderade mallen som möjligt gör att det blir extra tydligt när någon läser innantill efter sitt noga, i producentsamarbete, framtagna manus – och magin försvinner.

Då är det BEFRIANDE att höra någon som Yngwie Malmsteen som slirar på orden, upprepar sig och verkar prata från hjärtat. Men det är LIKA bra när någon faktiskt har något att säga.

Jag sätter också ett helhetsbetyg på årets musikval.

Betyg: 1

Ett. Underkänt. Det har överlag varit alldeles för oinspirerat.

Och så en kortare reflektion i hiss och diss-form.

Hiss: ALLA har hört någon sommarprata i år. Jag har hört alla. Jag kan därför prata med vem som helst om åtminstone en sommarpratare, ett naturligt samtalsämne under, och efter, sommaren.

Diss: Men hur länge är det egentligen ett intressant samtalsämne? Sommaren är ju slut nu. Vissa sommarprat kan vi tala om i flera år, men de allra flesta är döda som konversationsämnen i samma ögonblick som Sten Carlbergs signaturmelodi spelas i slutet av programmet.

Nedan hittar ni årets alla sommarpratare och det betyg jag gav dem.

Ison Glasgow
Soran Ismail
First Aid Kit
Karin Falck

Henrik Dorsin
Amanda Svensson
Anders Olsson
Ebbot Lundberg
Elise Lindqvist
Lars Lerin
Jan Scherman
Sébastien Boudet
Daniel Sjölin
Lufti Kolgjini
Klara Zimmergren
Yngwie Malmsteen
Anja Pärson

Marie Göranzon
Lotta Lundgren
Martina Haag
Jonas Jerebko
Birgitta Svendén
Claes Dahlbäck
Märta Tikkanen
Hannes Holm
Sara Bergmark Elfgren
Marta Vieiras da Silva
Christer Björkman
Rakel Chukri
Eskil Pedersen
Katrin Sundberg
Thorsten Flinck
Jenny Jägerfeld
Heidi Andersson
Petter Stordalen
Neneh Cherry
John Guidetti

Lotta Schelin
Stefan Löfven
Shima Niavarani
Anders Wijkman
Eskil Erlandsson
Daniel Espinosa
Elsa Billgren
Jan Lööf
Magdi Abdelhadi
Daniel Ek
Ulf Ellervik
Emma Wiklund
Amirzai Sangin
Trita Parsi
Jo Nesbø
David Hellenius

Marika Carlsson
Björn Lindeblad
Gudrun Sjödén
Christina Lampe-Önnerud

Om Aron Andersson

Skriver på Metro.se. Spelar musik med Avtalet. Röstar inte för nåt, röstar emot.